Varför jag inte bor på Västergården del 2
Så jag flyttade hem till Peter som bor 150 meter därifrån.
Jag såg fram emot att få komma och hälsa på på Västergården i alla fall. Men så fick jag ett telefonsamtal från min f.d. kontaktperson som jobbar där för ungefär en vecka sedan... hon berättade att Ingegerd som är chef där har sagt NEJ till det också. Jag får inte ens komma in på en kopp kaffe!
På Västergården får de boende ta hem besök lite som de vill. Det ställs inga direkta krav på att besökare är 100 procent drogfria utan det är du som bor där som ansvarar för just dina besökare är nyktra när de är i huset. Men ingen i huset får ta in mig som besökare.
Det är många som har bott på Västergården tidigare som regelbundet kommer och hälsar på och de har flyttat ut från Västergården av alla möjliga olika anledningar. Och ingen personal vare sig har koll på eller bryr sig om vad de har för jävla mediciner heller!! Men anledningen till att jag flyttade därifrån är tydligen inte okej. Och min medicin måste man tydligen hålla borta från Västergården till varje pris.
Bara för att de nu råkar veta att just Saga har metadon... Bara för att Saga har varit ansvarsfull, varit öppen med det här hela vägen och bett om hjälp... Bara för att Saga, som de uttrycker det, "har valt att flytta därifrån"... SÅ FÅR HON INTE KOMMA IN I HUSET. Ni hör väl själva hur fel det låter?
Jag hade lika gärna kunnat hålla tyst och bara flyttat.
Och hade jag varit någon annan, en utomstående, fortfarande med metadon, då hade det varit lugnt. Det är det "att jag har valt att flytta av den anledningen" som nu alltså är skälet till att jag ttinte får komma in i huset.
Västergården ställer inga krav på någon av sina besökare UTOM MIG. De ställer inte krav på NÅGON. Det är bara bara mig och de som är fucking PORTADE som inte får komma in. Som om jag har begått värsta brottet. Hotat någon eller varit våldsam... Men nej, det är inget sådant utan jag är portad för utan för att min läkare har bytt ut ett substitutionsläkemedel mot ett annat.
Därför ringde jag till den här Ingegerd i torsdags. Hon vill inte lyssna på mig och mina argument. Hon var så kall och hård att jag började gråta. Hon bara upprepade samma sak gång,på gång, på gång nämligen att "nu har vi fattat det här beslutet och nu är det så här, nu har vi bestämt det här, vi har fattat det här beslutet nu, nu är det så här, du valde att flytta härifrån och nu har vi fattat det här beslutet......"
Dessutom försvarar hon sig med att säga att det här är något som hela personalgruppen tillsammans har kommit överens om och bestämt. Trots att jag har hört från två olika personer som jobbar på Västergården att det är INGEGERD SOM HAR SAGT NEJ.
Att jag inte får komma in på Västergården är ett beslut som är taget helt ur tomma luften. Hon menar på att Västergården är skyldiga att se till att metadon inte förekommer i huset men vad i helvete? Det är just precis det de slipper nu, jag har ju flyttat därifrån av just den anledningen!!!
Västergården har ingenting med min medicinering att göra nu när inte jag bor där längre. Det är något mellan min läkare och mig.
Alla jag har pratat med, inklusive Soc, tycker att det här låter helt upp och nedvänt. Soc tycker att det är helt oacceptabelt. Ingegerd lyssnar inte på Soc heller eftersom att "Västergården redan har fattat det här beslutet nu" men Soc ska gå vidare med det här. Sista ordet är inte sagt. Vill hon ha bråk eller vad är grejen? Då ska hon få det.
Varför jag inte bor på Västergården del 1
Det är dock ett stort problem att vi inte har någonstans att vara. Kul att behöva träffas ute i kylan, aldrig få ligga och kramas och typ tvingas ha sex på offentliga toaletter bara för att man råkar vara nykär och jättekåt liksom. Inte okej.
Och det där med telefonsamtalet och den där orättvisan som jag nämnde (utan att berätta vad det handlar om) i förra inlägget har jag bestämt mig för att INTE GODTA.
Hm. Om man skulle ta och berätta vad det handlar om kanske... Det kanske är onödigt men å andra sidan har de gjort sig förtjänta av att bli lite uthängda. Haha.
Jag tänker inte berätta precis allt men Västergården (stödboendet som har varit mitt hem de senaste månaderna) har varit ganska fumliga och oproffessionella. Men en liten bakggrund behövs nog för att ni ska förstå.
Västergården har två platser för personer med substitutionsbehandling men har bestämt sig för att då bara ta emot personer med Subutex/Suboxone. När jag tillslut bestämde mig för att jag skulle byta preparat så lät det först som att jag skulle få bo kvar ändå, i och med att jag redan bodde där, skötte mig bra och eftersom att det bara handlade om ett medicinbyte. Fick höra att det självklart skulle gå att göra ett undantag. Sedan fick jag ett tvär-nej ändå. Ett tvär-nej som var omöjligt att överklaga (jättekonstigt), tydligen. Det spelade ingen roll att Soc stod på min sida och ville strida för min sak heller. Men det värsta var att alla Västergårdens anställda sa olika saker och allting bara var väldigt väldigt luddigt.
Personer som jobbar med missbruk tenderar att ställa sig högt över missbrukaren och ha en "jag har minsann jobbat med det här i tio år nu så jag vet allra, allra BÄST-attityd".
Personalen på Västergården har ingen erfarenhet av substitutionsbehandling och grundar sin metadon-"kunskap" på sådant de har hört ryktesvägen och läst på internet men tror fortfarande att de har kunskap. Och då blir det fel.
Min socialsekreterare sa att den här röran beror endast på OKUNSKAP och det har han rätt i. Deras rädsla för metadon beror på okunskap och det är fan inte deras sak att sålla bland olika preparat och säga "det preparatet är okej, det preparatet är okej, det preparatet är inte okej..." Det kan någon med medicinsk kunskap få göra.
Personalen på Västergården ska inte yttra sig i sådana frågor som är rent NARKOTIKAPOLITISKA heller. En politisk fråga är en fråga som inte har ett enkelt svar. En politisk fråga är en sådan fråga som man kan diskutera i 100 år utan att komma fram till det rätta svaret. En politisk fråga är en fråga som det inte finns något rätt svar på. Man kan komma fram till lösningar men det finns inte ett svar som är rätt.
"Är substitutionsbehandling bra eller dåligt" är politisk fråga. Inte något som personalen på stödboenden ska ta ställning till när de pratar med sina klienter. Klarar de inte av att vara OBJEKTIVA i sina uttalanden så ska de vara tysta.
Folk ska tycka så mycket när det gäller metadon (även andra mediciner som ADHD-mediciner och dylikt). Alla har olika åsikter och det är inte rätt av personalen på Västergården (som varken har någon medicinsk utbildning eller någon erfarenhet av substitutionsbehandling) att yttra sig i sådana frågor om de inte kan låta bli att pracka på mig sina högst personliga åsikter.
Jag accepterade att jag skulle bli tvungen att flytta. Det kändes sorligt men det värsta var ändå att personalen då försökte få mig att ändra mig. De ville att jag skulle bo kvar och tyckte att jag lika gärna kunde fortsätta med suboxonet. De försökte övertala mig och jag upplevde det som att de tjatade vilket var skitjobbigt! Jag blev både arg och ledsen. Arg för att de inte förstod och ledsen för att deras tjatande för mig blev ett bevis på att de inte tog mig på allvar. För mig var det här ett livsavgörande beslut. Jag tyckte att de borde varit glada att jag kom till dem och bad om hjälp, INNAN jag tog återfall.
Jag hade kunnat vara tyst och dött på kuppen. Eller låtit mig övertalas; låtit boendefrågan väga tygnre än den medicinska. Då hade det inte dröjt länge innan jag tagit återfall I tell you och då hade jag mycket väl kunnat råka ta en dödande överdos. Eller det hade jag gjort förr eller senare liksom.
För mig är det så tydligt att det är en fråga om LIV eller DÖD. Och när Västergården varken respekterade eller förstod allvaret i mitt beslut kändes det som att de pissade på både mig och min drogfrihet.
"En liten bakgrund" var det... Det blev en ganska lång bakgrund.
Gråta lite
Blev överkörd idag. Inte bokstavligt talat utan över telefonen. Jag pratade med en viss kvinna om en sak som jag tycker är oerhört orättvist och det blev ett väldigt jobbigt telefonsamtal för hon var hård och kall som sten. Jag pratade med henne i en kvart och jag grät. Men hon var iskall. Det väckte mycket känslor i mig.
Sedan hör inte X av sig till mig och jag är rädd. Jag är fruktansvärt rädd. Usch, jag snyftar nu. Hur ska man bete sig? Jag vill inte vara jobbig. Jag försöker vara mig själv men slappna av. Det är svårt. Det är svårt att veta vad som är inbillat och vad som är sant och det är svårt att veta om min rädsla är befogad eller överdriven för jag älskar honom så mycket. Jag älskar honom så mycket att det blir svårt att slappna av, för jag är så rädd. Jag är LIVRÄDD att mista honom. Jag skulle för i helvete kunna DÖDA folk och så för honom, gå över lik.
Om måndag
Nu är jag nog tillbaka i min bloggvärld för att stanna. Jag önskar att jag hade en kamera så att jag kunde göra mina inlägg lite mer... personliga. Hm. Personliga? Som om jag inte är tillräckligt självutlämnande redan som det är. Och det är inte som att min blogg är bildlös. Men mera bilder vore kul. Jag skulle i alla fall tycka bättre om min blogg om jag fick visa lite mer av mitt liv i bilder än vad jag tidigare gjort. Ska försöka fixa det.
Jag har fått en psykolog (ja, en riktig psykolog faktiskt) som heter Johanna. Vi har precis börjat göra något som de kallar för BAS-utredning. Det är som en enklare variant av en neuropsykiatrisk utredning och kräver bara ca. tre träffar. Jag vill fortfarande göra en neuropsykiatrisk utredning men det här är nog ett bra första steg.
Vi satt i en och en halv timme idag och typ... gick igenom mina psykiska funktionshinder. Jag kände mig rätt mörbultad efteråt och blev av någon anledning akut medveten om att det finns mycket i mitt förfluna som jag bara har lagt ett lock över. Orka bearbeta allt, liksom. Och enligt mina erfarenheter lönar det sig inte att rota i det förflutna. Men vissa saker kan nog vara nyttiga att titta lite på. Har jag insett. Det kan öka mina chanser, antar jag. Öka mina chanser att lyckas med det jag håller på med just nu. Nämligen: försöka lära mig att bryta invanda beteenden. Sluta med det förbannade upprepandet av samma gamla mönster. Och framför allt; våga börja trampa upp helt nya stigar.
Sedan träffade jag min mor. Vi gick en lång promenad tillsammans i ett vitt snölandskap och jag fick prata av mig om det som jag inte hann prata med psykologen om. Det var rätt skönt.
Just nu sitter jag med hårinpackning i huvudet och tänker. Men jag ska gå och lägga mig nu. Peter gick och la sig för länge sedan och vi ska upp samtidigt imorgon bitti. Hårinpackningen får sitta i över natten. Det skadar inte direkt. Jag ska drömma snuskiga drömmar om en viss karl som ger mig fjärilar i magen.
I brist på... ett IRL-foto från min måndag
Kan du inte vara lite glad för min skull?
Jag har haft en UNDERBAR helg tillsammans med X (han får heta det tills vidare). Mycket kel och mycket sex. Vi har sovit jättemycket också. Så mina energidepåer är ordentligt påfyllda nu. Mycket snö har det kommit också. Äntligen? Jag tycker att vintern har fått sin chans och att det borde bli vår nu men så var jag ute och gick i skogen tidigt i morse och ångrade mig. Jag tycker om snö. Och våren kommer när den kommer.
Jag är så himla kär och lycklig. Jag vill vara tillsammans med den här personen resten av mitt liv och har bestämt mig för att satsa på det också. Jag är trött på att hoppa runt från person till person. Jag vill leva mitt liv tillsammans med EN person och jag tror att jag har hittat honom. Det kanske är lätt att säga när jag är så här pass nykär och har proppfullt av lyckliga fjärilar i magen men jag kommer att göra ALLT för att det här ska bli varaktigt och bra. Jag har bestämt mig.
Mina enda problem just nu är dels... att det finns TVÅ personer i min närhet som hävdar att de älskar mig och att de bryr sig om mig men trots det inte verkar kunna glädjas ett dugg med mig utan bara ser svart, ger mig en massa skuldkänslor och drar mig nedåt. Kan jag inte bara få vara lite glad då? Visst, det är inte alltid lätt att styra sina känslor men man kan välja att ta ansvar för sitt beteende och till viss del väljer man själv hur man mår. Skärp till dig! vill jag säga. Jag vill ha kvar de här personerna i mitt liv men jag har inte plats för svartsjuka människor i mitt liv. Och att jag känner så gör att jag får ännu starkare skuldkänslor.
Och dels... att jag inte kan komma hem till min karl och att jag inte får ta hem honom till mig heller. Vi har helt enkelt ingenstans att vara. Vi kommer bara att kunna träffas UTE nu. Vad fan, det är ju inte klokt. Jag måste flytta härifrån alltså. Snarast.
Old school svartsjuka
Åttonde gången gillt ?
Igår åkte jag fast för snatteri. Tydligen var det här åttonde gången. Nionde om jag ska vara helt ärlig, men en gång blev det rättegång och då kom jag på något konstigt vis undan utan straff. Ett ringa narkotikabrott och sju snatterier har jag blivit dömd för. Vidrigt va?
Poliser och väktare har aldrig gjort mig nervös och vid det här laget har jag dessutom blivit rätt avtrubbad. Men igår orkade jag inte ens vara bitter. Det var på tiden att jag åkte fast. Jag har bara gått och väntat på det. Så istället för att bli upprörd eller frustrerad så tog jag det hela med ro. Jag bestämde mig för att göra det bästa av situationen vilket gjorde att det blev en nästan trevlig upplevelse. Det blev ett liksom ett välkommet avbrott i vardagen och ett skönt uppvaknande ur mitt vanliga snurr.
Jag brukar inte vilja berätta mer än nödvändigt när jag pratar med poliser, väktare, åklagare... men igår blev det en rätt trevlig pratstund. Antagligen för att jag släppte taget, lät bli att se ner på dem, bekräftade att de hade hade rätt och accepterade att jag var den usla tjvuen i sammanhanget.
Men vilken stor grej det blev då... Personalen i butiken gick igenom sina övervakningsfilmer noggrannt (de har börjat modernisera sig i praktiken nu verkar det som), väktarna blandade in flera butiker och när polisen kom blev jag till och med tvungen att strippa för den kvinnliga polisen. Det brukar man inte behöva göra när man åkt fast för snatteri. Det roligaste var att jag ändå lyckades behålla en klänning, ett par örhängen och några nagellack som jag gömde på konstiga ställen (och till er som har sådan hjärna: nej, jag stoppade inte upp någonting).
Ni tycker väl att jag är dum i huvudet som inte verkar skämmas över det här. Men jag ser ingen mening med att hålla på att hymla och skämmas. Jag måste stå för vad jag gör och på ett sätt skäms jag verkligen över det här nu för tiden. Jag har kämpat så mycket sedan jag blev drogfri. Det är inte lätt att förändra sitt liv på alla punkter över en natt men jag har försökt. Jag har försökt och misslyckats och det känner jag skam över.
Jag kommer att anstränga mig hårdare nu. Och det handlar egentligen bara om att bestämma sig. Jag har bestämt mig för att jag inte vill vara kleptoman längre. Ska bara börja applicera det på mitt beteende också.
Idag får jag 10 milligrams höjning av metadonet. På tisdag 10 mg till. Sedan ska vi stanna där (på 40 mg) i åtta dagar och låta mig känna efter ordentligt. För jag vill inte gå upp till 70 mg på loppet av ett par veckor. Läkaren föreslog det men mitt mål är att ha så låg dos det bara går. Och för en gångs skull jag får som jag vill.
Nu ska jag åka till teamet och ikväll ska jag vara med min hane. Jag är oerhört kär och längtar som fan!
Jag är nyrelationerad
Tillbaka
Är jag verkligen säker på att jag ska ta upp bloggandet igen nu då? Det känns så. Jag är ledsen att jag inte skrev något om det men jag ville testa mig själv och undersöka om jag kunde klippa med bloggen utan att sörja. Utan att börja må dåligt. Det gick jättebra och nu känner jag mig rejält bloggavvänjd.
Och nu känns det som att det är dags att ta upp blogghelvetet igen. Men NYA, FRISKA tag och en frisk mentalitet. Jag påstår inte att är frisk men skillnaden är enorm. Det har gått tre månader sedan jag slutade knarka nu och jämför jag livet nu med livet då känns det som två helt olika liv.
Det har med andra ord gått bra (i alla fall om man har stått utanför mig och tittat på) men substitutionsbehandlingen har hittlills fungerat dåligt. Heroinsuget har varit så starkt att det har golvat mig flera gånger. Jag har lyckats resa mig upp och gå därifrån gång på gång på gång men jag kommer inte att orka inte stå emot hur länge som helst. Suboxonet har inte fungerat inte som en substitionsmedicin ska göra. Det har inte fyllt någon som helst funktion och det är ett mirakel att jag sitter här och är drogfri. Därför ska jag prova att byta till metadon. För med suboxone känner jag mig otrygg och är mer eller mindre konstant rädd, rädd för mig själv.
Det är svårt att börja bygga upp ett liv om man inte litar på sig själv och jag vill fan ha ett liv.
Metadon kan vara det som behövs för att jag ska kunna ta till mig det jag inte kunnat tidigare och för att jag ska kunna skaffa ett liv och sedan också klara av att BEHÅLLA det. För i mitt liv är det ett återkommande mönster det där med att ingenting är beständigt. Jag är trött på det. Att tvångsmässigt alltid ge upp allt man tar sig an och aldrig fullfölja något är inget liv.
Jag vill lära mig att FULLFÖLJA mina utbildningar, BEHÅLLA mina jobb, VÅGA påbörja projekt och VÅGA skaffa fritidsintressen, klara av att STANNA KVAR i bra relationer...
På grund av medicinbytet valde jag att flytta från Västergården. Jag fick inte bo kvar med metadon (jättelarvigt) och att följa min magkänsla kändes viktigare än att stanna där. Dessutom var det riktigt akut där ett tag. Jag har varit så nära återfall att ni anar inte. Har pratat med min kran flera gånger. Tagit tillbaka beställningar och skit.
Nu bor jag hemma hos Peter igen, har precis trappat ur suboxonet och ska börja med metadon... idag! Så jag måste klä på mig lite kläder och dra till teamet nu.
Rubrik
Sub eller meta
Nynykter och känslofylld. Precis allting är känsloladdat, på gott och ont.
Suboxonet hjälper faktiskt ingenting. Det biter inte på suget, som jag hade trott och hoppats att det skulle göra. Det oroar mig lite och gör att jag blir sugen på att byta till metadon. Vet att metadon skulle fungera bättre, även om jag fick jätteliten dos.
"Du går upp i vikt, tappar aptiten på livet, tappar sexlusten, blir inåtvänd och slapp av metadon..." Visst är jag rädd för det där men tror faktiskt inte att det skulle hända mig. Enligt mina experimentella erfarenheter får jag mer, mycket mer, energi av metadon. Jag får lite ro i själen och blir fri från det förbannade satans jävla suget. Även vid ynka pyttedoser som 30 mg och så.
Nu när jag liksom har fått beviljad underhållsbehandling så vill jag ju att det ska FUNGERA... Annars är det ju ingen vits.
Tänker mycket på det där. Ett byte är inte aktuellt i dagsläget hur som helst. Inte ännu i alla fall. Så det är bara att gilla läget. Och gillar läget, det gör jag. Jag älskar läget.
Track on back back on track den här gången utan smack
Jag kanske inte borde gnälla
Jag halvkikar på en tv-intervju med den norska konstnären Odd Nedrum. Fascinerande människa det där. Så det är lite svårt att skriva samtidigt. Det går långsamt.
Jag hade hoppats att suboxone-behandlingen kunde sätta igång redan den här veckan men först måste soc + jag ha möte med teamet och vi har inte ens fått någon kallelse ännu. Sedan har de tydligen inga lediga platser på Västergården förrän i slutet på nästa vecka. Seeeeegt. Det är många dagar kvar.
Jag får inte lägga in mig på avgiftning förrän allt är planerat och klart och när allt är planerat och klart då SKA jag läggas in på avgiftning och det är så jäkla frustrerande. De säger liksom åt mig att knarka på nu de här kommande veckorna. Fortsätt att knarka nu, säger de. Jag har svårt att finna mig i det. Dels så känns det bara helt fel och galet alltihop. Att jag inte får lägga in mig på avgiftning när jag själv vill och när jag behöver. Dels så har jag inte råd att underhålla mitt fucking äckligt fysiska heroinberoende en vecka till så allting är jättejobbigt.
Odd Nedrum
Såru vet
Vad vill jag annars berätta för världen då?
Jag kan berätta att jag åt vegansk svamppaj idag. Gjord på svamp som Peter och jag plockade i skogen i förrgår. Inga förgiftningssymtom än så länge. Det är så schysst att äta svamp, äpplen, bär och sådant där. Som man har fångat själv.
Jag fick något smuts i lösningen i förrgår så jag låg och och krälade i helt bisarra feberfrossor (det tar på krafterna att hacka tänder två timmar i sträck) och ledvärk stark nog att stjälpa en elefant, spydde och hade mig i något dygn. Kunde inte äta något. Det händer även den bästa ibland men det är inget jag rekomenderar. PINSAMT är det också eftersom att det där är så jävla självförvållat det kan bli. Idag känner jag mig hur som helst prima fisk och lätt som en fjäril.
Idag fick jag ett brev med frimärke på! Från Tanya. Till tacksam Saga.
Jag fick också nytt smink och tre nya nagellack idag som jag faktiskt betalade för. Värdelös info men jag blev glad av det.
På tal om shopping så måste jag i alla fall berätta att jag för några dagar sedan äntligen fann en SLOKHATT som jag slog klorna i.
Paddan mår skitbra och har aptit som en krokodil.
Paddan slukar daggmask medan jag slukar böcker. Och gud så jag njuter. Jag är inne i en riktig boktuggarfas och kan inte få nog.
Och så har jag satt upp ett vindspel på balkongen, därför älskar jag numera när det blåser ute.
Färklara färgfrågelåda
Jag anstränger mig för att jag inte ska framstå som en stereotyp bloggare. Jag gör allt för att jag inte på något vis ska "vara som de" men nu har jag faktiskt börjat skämmas, verkligen skämmas, för att jag inte håller bloggen upp to date och det är i sig ganska pinsamt. Hm. Bloggen är, har länge varit och kommer att förbli en stor del av mitt liv. Jag tjänar ingenting alls på att skämmas över det.
Mitt liv är i och för sig ganska händelselöst numera (alltihop tycks kretsa kring en enda sak) men det betyder inte att det inte finns saker för mig att skriva om. Tvärt om, det bubblar ständigt i skallen och allt det där som bubblar i skallen forsar genom hela kroppen och vill ut, ut, ut genom fingrarna.
Nej, det är knappast brist på skrivämnen som orsakar mina bloggtorkor. Som egentligen inte är några bloggtorkor. För torrt är det inte... Jag håller snarare på att drunkna. Nej men det pågår ett riktigt världskrig inuti mig. Det råder pur jävla kaos och jag är mest bara fokuserad på att hålla ihop alla bitarna. Det tar all min kraft. Och så blir det hack på vinylskivspåren, blodklumpar i nålen, avbrott i rutan, hårklumpar i avloppet, stopp i tågtrafiken, socka i dammsugarslangen, uggla i skorstenen. Mina energier kan inte längre flöda fritt och resultatet blir att jag fungerar dåligt. Nu känns det som att jag bara svamlar men lite sådär är det. Jag fick i alla fall ett EFTERLÄNGTAT besked i förrgår....... SUBOXONEBEHANDLING BEVILJAD! Äntligen. Så nu går jag omkring och knarkar med en (lättsam) sorg i bröstet eftersom att det här är mitt avsked till heroinet.
Jag ska bo på Västergården (ett stödboende i Västerhaninge) under inställningsfasen, tydligen. Och innan dess avgiftning på klinik om jag vill det. Så vida jag inte väljer att göra det hemma förstås, för till Västergården måste jag komma avgiftad. Jag har beslutsångest och får inte tag i min socialsekreterare. Hon och jag ska dessutom på något informationsmöte av något slag innan allt kan sätta igång och jag spyr nästan av otålighet och ovisshet.
Drabbet tar slut snart och jag måste få veta hur jag ska planera alltihop.
Jag behöver hjälp att planera alltihop.
!!!
För att solar har ett rykte om sig att vara glada typer. Och för att imorgon ska det bli sommar igen med hela 24 grader varmt.
Rastlöst
Jag råkade skriva sagamaria@hotmal.kom när jag skulle logga in. Hm.
Hm. Jag är förbannnnnnannannnat rastlös och rastlöshet är en känsla jag verkligen skyr som pesten. Inte ens knarket hjälper. Det biter inte lägre. Det rycker och drar i armar och ben, fingertopparna kliar och jag kan inte sitta stilla. Jag borde kanske gå ut och gå eller något. I mörkret. Det är verkligen höstmörkt ute. Jag har varit inne precis hela dagen. Jättedumt. Det kanske är därför. Så jag får väl skylla mig själv, antar jag.
Imorgon ska jag åka och hälsa på min mormor som fyller år. Vi ska äta middag med henne. Jag stekte precis några hemmagjorda falaflar som jag ska ta med mig dit så att jag har någonting att äta när de andra äter fisk. Mhmmja. Vad ska jag mer berätta? Mina naglar är jättefint målade med små silverfärgade blommor på. Jag blev mycket nöjd. Ja. Intresseklubben busy.
Syd Barrett mår bra tror jag. Han uppträder som en glad och belåten padda faktiskt. För några dagar sedan när det regnade var jag ute och samlade daggmask åt honom. Egentligen var jag bara på väg till pendeltåget men jag fick ihop typ 30 stycken(!). Jag missade tåget bara på grund av det. Sedan hade jag dem i alla fall i en jordfylld glasslåda i väskan hela dagen. Folk på stan skulle bara veta vad jag går och bär på i min väska...!
Paddan äter direkt ur mina händer när jag håller i honom nu. Igår fick han en skitstor mask som var sjövild och löpte amok. De brukar vara ganska lugna, daggmaskarna, till och med när de blir uppätna, men inte den här masken! Min sötpadda kämpade i en hel kvart med att svälja masken som inte alls verkade gilla tanken på att bli svald. Det var en rolig syn, jag skrattade högt trots att jag var helt ensam. Lite makabert av mig kanske, att skratta åt någon annans olycka sådär. Men att titta på när paddan äter är nästan lika fascinerande som att stå och se på när en orm sväljer en råtta eller något.
Syd Barretts hem (vid det här laget har han fått en liten levande planta/krukväxt också)
