Förbi
Gick förbi en dator och kände mig tvungen att säga hej.
Jodu
ÄSCH, jag ska sluta ursäkta att jag är en dålig bloggerska nu. Det är som det är, bara.
Jag har haft en behaglig helg tillsammans med mannen med stort M. Vi har övernattat på hans mors soffa. Det blir så om man inte har någon annanstans att ta vägen. Hon är hemskt snäll tycker jag som låter oss. Men man känner sig som en 14-åring när man inte kan träffas hur som helst och sova tillsammans som man vill.
Imorgon är det måndag och på onsdag har jag rättegång. Hua. Är verkligen skitnervös. Folk säger att jag kan ta det lugnt och att de inte kommer att sätta mig i fängelse men jag är inte övertygad. Jag kan inte tro på deras lugnande ord förrän jag får se eller höra det med egna ögon och öron.
Oz live
Slarvig matte
Ja, det här var ju lite roligt också... Är det här blodigt allvar eller ett lyckat skämt, vad tror du? Den här lappen satt utanför Stockholms Södra pendeltågsstation...
Blommor
M lånar sin systers lägenhet medan hon är i Thailand. Så de senaste veckorna har han och jag ( Ä N T L I G E N ) haft någonstans att träffas. Vi har fått vara inomhus och vi har fått vara ensamma. Vi har till och med haft en säng att sova tillsamans i. Lyx. Idag måste jag tyvärr åka hem till Björka igen.
Jag var på bio på Sergel igår kväll och såg Wrath of the Titans. M och jag satt helt ifred högt uppe på en balkong, vi hade laddat upp med dyrt godis och vi kunde gosa utan att störa halva salongen. Det var trevligt. Senare när vi kom ut på Hötorget såg vi att försäljarna hade lämnat kvar en jädra massa blommor i ett hörn utanför PUB. Jag antar att de ville skänka bort dem istället för att kasta dem. Många av blommorna var det inget fel alls på... Så jag tog en bukett plus en orkidé. Jag har jättemycket krukväxter hemma hos mig nu. Snart är det som en djungel hos mig! Det vore inte helt fel.
Mera blommor:
Jag hittade blåsippor utanför Björka för tre dagar sedan! Ett gott vårtecken, tänkte jag. Men så började det snöa i förrgår...
Ofokus
Tid som försvinner
Måste du berätta att du har knarkat för hela världen?
Där ser ni! Jag har alltid hävdat att jag mår bättre i de perioder som jag bloggar aktivt. Den största anledningen till att jag bloggar och att jag har valt att vara självutlämnande i bloggen är att bloggandet för mig är av väldigt stort terapeutiskt värde. Att blogga fungerar i alla fall för mig som väldigt effektiv terapi.
Många, många är de som har sagt åt mig att jag ska TA BORT hela min idiotiskt självutlämnande och ocensurerade blogg från the world wide web. Jag förstår dem men står fast vid att jag tänker ha bloggen kvar. Jag har tänkt igenom det här med bloggen flera tusen gånger. Det är ett medvetet val att vara helt öppen med mina problem.
Jag tror på total öppenhet. Jag tror att ärlighet är viktigt och att ärlighet och öppenhet går hand i hand. Jag tror att det alltid lönar sig i att vara öppen i slutändan och jag tror att jag har större chans att göra något åt mina probelm och jag lyfter fram dem i ljuset. Jag har hymlat och mörkat tillräckligt mycket i mitt liv och är trött på det.
Jag har alltid hållit fula saker inom mig. Jag har alltid tryckt in sådant som har känts obekvämt eller varit skamfyllt. Sådant man trycker in äter upp en inifrån. Jag tror på att om jag vänder ut-och-in på mig själv, säger "det här är jag, like it or leave it" så kommer jag att bli starkare. Allting blir mer på riktigt om jag kan stå för vem jag är, vad jag gör och vad jag gör som jag inte borde göra. Om jag kan ha mina problem liggandes framme på bordet.
Spöken slutar vara läskiga om man tänder lampan och jag tror att detsamma gäller en människas hjärnspöken och issues. De frodas i mörkret men lyfter man fram dem i ljuset så kommer de att blekna. Det blir garanterat lättare att bearbeta dem och förändra sina beteenden om man gör det i alla fall. Om man kan stå upp för sig själv trots sin bakgrund och sina promblem.
Om jag håller tyst om t.ex. mitt drogmissbruk (som antagligen är det som är allra mest tabu i mitt liv) och försöker dölja eller vifta bort det när jag pratar med folk så kommer mina skamkänslor att växa sig starkare.
Det kommer att bli svårt för mig att veta vem som vet vad och vart exakt jag ska dra gränsen för hur mycket jag ska berätta för olika personer i olika sammanhang. Det kommer att börja snackas bakom min rygg eftersom att någon har hört av någon att "Saga har knarkat eller hon kanske gör det fortfarande, ser hon inte lite PÅVERKAD ut...?". Folk kommer att dra sina egna slutsatser eftersom det verkar vara något som det inte pratas om. Hysch-hysch är aldrig bra. Hysch-hysch-ämnen är som gjorda för att sätta igång skvaller. Folk älskar att prata om sådant "det inte får pratas om". Om jag istället kan vara 100 procentigt öppen så finns det inget att snacka om.
Jag behöver självklart inte berätta om mina problem för alla jag möter men det är skillnad på att berätta och på att ha en grundläggande öppenhet. Bloggen förstärker känslan av att jag har en grundläggande öppenhet. Bloggen är en markering. Den säger att jag är öppen. Den säger inte att jag inte skäms (för det gör jag) men den säger att jag inte tänker dölja saker eller ljuga för dig på grund av att jag skäms.
Annars så berättar jag om mina problem när det är på sin plats att berätta. Jag berättar alltid när någon frågar och jag berättar när det finns anledning att berätta. Och så bloggar jag och bloggen är en markering. Du som läser det här har valt att ta del av mitt liv och mina tankar. Här berättar jag för berättandets skull.
Om jag är öppen kan jag börja acceptera det som är svårt att acceptera och och accepterar jag det så kommer andra att acceptera mig. Fler än om jag skulle hålla tyst, hymmla och ljuga i alla fall.
Byta hem nu igen
Jag vet att jag sagt det förr men jag ska bli duktigare på att producera inlägg här nu. Kommer inte att ha internet inne hos mig på Björka med det finns en dator i huset, som man får låna. Dessutom finns det ju något som heter biblioteket. -Och mitt bibliotekskort fungerar igen för jag har betalat igen mina biblioteksskulder. Vilket jag aldrig trodde skulle hända om jag ska vara ärlig.
Fråga mig inte varför, jag tyckte att den
skulle vara där helt enkelt
For ditt inf o
Idag började jag på en kurs i återfallsprevention... lite impulsivt sådär. Och jag tror att jag ska flytta till Björka i helgen.
Åter
kommer.
Se fram mot
Jag är hemma hos pappa för att säga grattis till min lillasyster som fyller nio idag. Satte mig ner för att skriva ett blogginlägg lite fort. Det har varit en lång dag idag...
I helgen ska jag och min hane bo på vandrarhem eftersom att vi inte har någon annanstans att ta vägen. Det ska bli riktigt skönt att få sova bredvid honom! På fredag ska jag dessutom vara med på en Biodanza-kurs (en typ av frigörande dans) med en viss Guy Barrington som dansledare. Han kommer från England, håller på med shamanism och något slags tribal trance dance också och verkar störtskönt hippie-flummig.
Jag har tre frigörande dans-evenemang inbokade i kalendern just nu, varav en är en heldagsworkshop. Och fler ska det bli. Det känns UNDERBART!
Jag har dansat frigörande dans kanske fyra gånger i mitt liv och allvarligt talat: jag har faktiskt aldrig upplevt något som är mer välgörande. Inga behandlingar, terapier, yoga-klasser eller meditationsövningar i världen kan bräcka känslan jag får av frigörande dans...
För det första är det något visst med att röra sig till musik. Jag saknar att dansa över huvud taget men just frigörande dans är faktiskt HELT FENOMENALT! Att det inte finns några bestämda rörelser eller regler utan är helt fritt gör att man tvingas fejsa sin osäkerhet och tvingas kliva över alla sina hämningar på ett alldeles unikt sätt. Det går inte att gömma sig i frigörande dans. Varken för sig själv eller för de andra. Det resulterar i att man kommer i kontakt med sitt riktiga jag. Man blir liksom vän med sitt inre väsen av att dansa frigörande. Det är sjukt nyttigt!
Därför ska jag börja dansa frigörande dans så ofta jag kan nu!!! Jag undrar varför jag inte har börjat göra det tidigare för jag tror att jag har hittat på något riktigt riktigt bra här...
Guy Barrington
Läsa sig problemfri
Jag är lite rädd att jag håller på att gå ner mig. Det känns som att jag är på väg att gräva ner mig i någon jävla deppgegga. Och jag blir jätterädd! För sådant där brukar vara svårt att bryta i tid. Plötsligt är man bara körd. Körd i botten. Körd och oförmögen att ta sig upp.
Problemet är väl att jag låter mitt välbefinnande påverkas för mycket dels av bagateller och dels av andra människor. Både andra människors mående och andra människors beteende. Fast jag försöker styra upp det där. Jag försöker finna sunda förhållningssätt och hitta den omtalade b a l a n s e n ... Jag tränar stenhårt på att bryta gamla invanda beteendemönster (det går faktiskt!) och så försöker jag bli bättre på att tänka rätt.
Är inne i någon skum fas då jag verkligen slukar böcker, tidningar och artiklar om psykisk hälsa, personlig utveckling, psykologi och relationer. Framför allt relationer. Jag har verkligen gått in för det där stenhårt. Hals över huvud. Som oftast när jag tar mig an något så gör jag det ordentligt. Det är väldigt intressanta ämnen men det känns som att jag är i behandling 24/7 nu. Eller som att jag går i skolan, kanske, snarare. För fan vad jag pluggar.
Jag kommer i alla fall att vara profs på relationer när den här fasen är över, den saken är klar... Och det skulle ju inte direkt skada!! ;-)
Men någonting måste liksom hända nu. Jag måste få bukt med mig själv, mina missbruk, mina självskadebeteenden och mina relationsproblem. En gång för alla. För om jag börjar må dåligt igen så är nog inte min drogfrihet speciellt stabil längre.
Relationer är den absolut vanligaste orsaken till återfall. Jag vill dessutom innerligt jävla gärna att mitt förhållande med M ska hålla och så vill jag lära mig att skapa varaktiga vänskapsrelationer.
Jag kan absolut inte gå omkring och ta min drogfrihet för given, hur som helst. Drogerna är aldrig längre bort en en halvmeter och jag är inte direkt någon mutant med superkrafter. Jag är bara människa. En liten ynklig relationsmissbrukande bulimiker och... heroinist.
MEN MEN MEN. Idag ska jag träffa mannen med stort M. Mannen i mitt liv. Min stora kärlek. Vi har ju ingenstans att ses men vi ska tydligen gå ut och äta middag någonstans.
Sedan fick jag fick precis veta att jag kan få flytta till Sundbyberg om jag vill. Björka heter det och är eget boende fast i korridor. En typ av stödboende då, antar jag. I väntan på en träningslägenhet... Det vill jag. Det är rätt långt till Sundbyberg men ändå, det vill jag. Det vill jag det vill jag det vill jag!
Kärlek
Vad är kärlek?
Här kommer den bästa förklaringen/svaret på just den frågan som jag någonsin stött på (hittade det här i en intervju som Bob Hansson har gjort):
"Allt är kärlek. Einstein har ju visat med all önskvärd tydlighet att massa och energi är olika former av varandra, det är ju det MC²:an säger. Big Bang var energi som via explosionen blev materia. Och i en mer andlig litteratur kan man läsa att kärlek är energi, och det är ju inte en så tokig tanke. Och om energi är kärlek, och energi och materia är samma sak, så är allt kärlek."
Johan Olofsson
Fantastiskt.
-Saga, beroende
Jag kokar gröt och snörvlar. Vansinnigt trött på att vara förkyld. I övrigt mår jag jättebra. Insåg precis att jag ligger i farzonen för att bli beroende av att sola solarium. Jag har nämligen börjat få ont om pengar men också börjat få lite färg nu och GUUD, DÅ KAN JAG JU INTE SLUTA NU HELLER! tänkte jag. Nu när jag skriver ner så ser jag ju hur dumt det låter men det är så det känns!! För jag heter Saga och är beroende... Jag börjar missbruka allt du sträcker fram åt mig. Jag måste bli bäst eller vara värst. Inget går att göra bara litegrann och lagom existerar inte.
Är det verkligen så illa? jag tror det. Måste jobba på det där.
Poetry Slam-vakna i mig
Jag blev rätt sugen på att stå på scen igår också, måste jag säga. Sugen på att börja skriva poesi igen. Sugen på att läsa. På att läsa inför publik. Det kickar så bra...
Det var trevligt igår, jag hade kul och fick inspiration. Marcus Priftis som var MC igår är så himla rolig och behaglig att lyssna på. Mm, LÄTT att jag ska börja gå på sådant här igen. Kanske ska jag till och med åka till SM i vår? Som besökare då. Jag är inte direkt mogen att tävla i någon svensk mästerskap ännu.
Jag kvalade mig in och var faktiskt med i SM för x antal år sedan - trots att jag inte var mogen. Det var kul (så jag uppnådde det som var mitt enda mål) men det räcker att skämma ut sig för tusen människor på ett SM, ett år, en gång... räcker.
Jag ska ta mig till SM som tävlande igen en vacker dag men då ska jag vara mogen, komma dit och kicka ass.
Johan och Marcus Priftis
